Stadsträdgården-62
Ett gulnat fotagrafi. Där är hon vi alla älskade, hon vi inte fick.  Ännu är allt nytt och oförfalskat. Mor i den nya sommardräkten, nedcabbad vagn, jag i min vita keps och så klart utanför bilden, min far som håller kameran.    
Stadsträdgården, så självklar och nödvändig. Nu drygt fyrtio år senare har jag den utanför mina fönster. Tvärs över Västra vägen, ligger den. "where the cars go by. All the day and night" (Paul Buchanan). En självklar plats att plocka sånger på om hösten..


staden är min leopard
Ja, i hörnet av Västra Vägen och Staketgatan har jag mitt bo. Staden är Gävle, där jag föddes en höstdag , när oktober ännu var nypåbörjad och sextiotalet ännu nyare. 1960, samma år som John Cassavetes gör sin första film "Skuggor över New York (Shadows).

Staden har jag blivit trogen, av tröghet, kärlek, vana och trivsel.

Här kan jag sitta, vid fönstret om kvällen och betrakta gatan där nedanför. "Where the lights all shine. Like I knew they would. Be mine all mine..."(Paul Buchanan)

 

Det fanns en tid, som idag kan kännas så oändligt avlägsen, då man som yngling kunde gå direkt från gymnasiestudier till ett arbete. En tid när det ännu fanns lite utrymme och möjligheter att pröva olika saker.  När svårplacerade gamla gubbar på fabrikerna ännu kunde gå kvar och göra sitt "lilla". En tid långt före de slimmade organisationernas intåg på arbetsmarknaden.

För min del betydde detta, drygt 7 år på Korsnäs pappersbruk. Arbetet, kärleken och döden. Litteraturen och det livsviktiga samtalet hade sin naturliga plats här. Här växte och viljan att utforska mina egna uttrycksmöjligheter.

Men 1985 fyller jag 25 år! Herregud, ett halvt liv! Inte kunde man gå kvar på bruket då...1988 har det gått några år av nya erfarenheter och "bildning". Då har det även gått 50 år sedan Lubbe Nordströms epokgörande bok "Lort-Sverige" kom ut. Vi som är några som gått samman i gruppen arbetarskrivare i Norr ger ut vår uppdaterade version av Lort-Sverige i dag. Jo, lortsverige existerar fortfarande även om det ser helt annorlunda ut än på Lubbes trettiotal. Mitt bidrag till antologin ger en viss uppmärksamhet och erbjudanden om att skriva mer...


I, I wish you could swim Like the dolphins, like dolphins can swim Though nothing, nothing will keep us together We can beat them, for ever and ever. We can be Heroes, just for one day. (Bowie)

Jo, musiken har hela tiden funnits med. I bakgrunden och förgrunden och ibland inte alls (fast det har nog varit korta stunder). Men du vet hur det är; arbete och familjeliv och vår tids stora gissel; den ständiga bristen på tid. Tycker du att det låter som en lite ynklig undanflykt. Ja, kanske det. Jag vet inte vad jag ska säga om det.

"Pray for me. Praying for the light. Baby, baby, let´s go out tonight" (Paul Buchanan).

Och jag gick ut. Jag steg ut ur mitt inre och tog några lätta steg ut i natten. Mötte världen och hittade till en studio där Christer "muttis" Björklund, satt med sitt logic, sina trummor och goda idéer. Och i november 2002 kunde jag äntligen visa världen (nåja..) mitt första egenhändigt skapta album.

Då jag under en lång rad år även hållit till på Joe Hillgården och även spelat "Julles" sånger många gånger, blev det ganska naturligt att ta sig an Joe Hills sånger och se vad man kunde gör av dem idag. Resultatet av det blev ep´n "Joe Hill" som släpptes lagom till 1-maj 2003.

.