Käre Lubbe! Femtio
år har gått nu, femtio år av framsteg, utveckling och framtidstro men även
av bakslag, misströstan och ohämmad utarmning av vårt gemensamma arv. Femtio
år, Lubbe! Visst känns det ändå trösterikt att veta, att vårt
kollektiva vanvett ännu inte förpassat
oss ut i historiens marginaler. Det
är sant, min vän. Sedan jag en dag började tänka på dig, och på vår
minsta gemensamma
nämnare, har en sommar hunnit bli en höst som passerat. Ett nytt år
har gjort sitt inträde. Med andra ord: tiden har rusat iväg alldeles för
fort. Femtio
år! Men det drar inte längre genom väggarna här i förortens enkla bostäder,
där vi sitter i IKEA-fåtöljerna och läser "Privata affärer",
i vår alldeles vanliga enkelhet. Ständigt
närs vi av dessa drömmar: om klippet, om att lyckas. Så nära och ändå
så avlägset. Ständigt dessa dubbla budskap: du kan göra klippet gosse,
men passa
dig djävligt noga för att ens försöka. Du
ska bara ana, dra i dig doften av det som sägs vara bättre än du. Se
och förstå
och sjunka allt djupare ner i fåtöljen, ner i din utsatthet. Så går
samhällen framåt. Men
det drar inte längre genom väggarna. 1 välfärdens, eller vad var det
du kallade
det, Lubbe? Villasverige? I Villasverige kryllar inte väggarna av ohyra. Inte
heller dryper de av fukt. I det nya folkhemmet, som redan säljs ut utan
att ens
ha varit, kryper stumheten och tystnaden runt väggarna. Knytnävsslag och
tystnad i stället för orden. Om
vi själva inte förmår att finna orden att formulera vår längtan med,
vem står
då där och tillhandahåller språket? Vem förklarar det vi så
intensivt anar, så att
vi lättat kan utbrista: "Javisst fan, precis så är det...!"
Vem vårdar vårt språk? Vem vårdar vår kultur? Jan Stenbäck och kanal
3, videohörnan nere i centrum? Det internationella mediapatrasket, de som
dagligen, tjugofyra timmar om dygnet, tillåts misshandla våra
redan trötta liv. I
stället för ord och språk erbjuds vi detta: själens mediala
misshandel, den mentala
förslumningen. Så att vi står där vi står och tjurskalligt dunkar
pannan i den
bildvägg som oavbrutet strömmar emot oss. Där TV-seriernas (o)verklighet
klivit in
som ställföreträdande liv under det att vi sjunker allt djupare in i
den fångenskap vi valt att kalla
trivsel. Vi ser "Goda grannar" på TV utan att för den skull en enda verklig grannkontakt tycks kunna bli etablerad. Jo,
Lubbe. I folkhemmet Villasverige är hyreskasernerna större än du någonsin
kunnat drömma om. Och de står för det mesta i rätt solvinkel för
maximal ljusgenomströmning,
med bänkar och rum enligt normen. Även
ångesten tycks ha upphöjts till norm. Om inte annat, så tycks åtminstone
läkemedelsindustrin vara en relativt säker placering för avkastning på
satsat kapital. Till och med det
statliga Televerket tycks vilja vara med när det gäller att
fylla plånboken på utsatta barns bekostnad, på människor vars brist på
identitet och tillit i tillvaron inte uppfylls, trots allt tal om rättvisa. Men
miljöförstöring är för det mesta lönsamt. Åtminstone på kort sikt.
Och
det är
den enda sikt som gäller för den som besitter den ekonomiska makten. Därför står vi nu här med denna mentala miljöförstöring. Dock,
käre Ludvig, slås jag av hur långt det är till Dallas härifrån, och
ändå så nära.
Det är närmare till Dallas än till Söderfors eller Luleå. Och varför
skulle det
inte vara det? Vi lever ju i de internationella överföringarnas tidsålder.
Digital-
och satellittekniken bryter ner avstånden samtidigt som avstånden förlängs
högst påtagligt. Det
knarrade vintrigt under skosulorna när jag tog en promenad idag, i närmiljön,
här i förorten där jag försöker leva och tyda vad jag ser. När jag
nu sitter vid fönstret ser jag trädens grenar hänga tungt snöklädda.
En ensam kråka flaxar uppgivet borta vid fotbollsplanen. Jag tänker på allt
jag skulle vilja säga dig, men det börjar bli sent. Jag
skulle kunna berätta om den växande motviljan och fientligheten mot våra
flyktingar.
Om hur aningslösa människor målar fascistiska slagord på husen här, hur
ungdomar i sitt sökande, och i sin osäkerhet, bildar beväpnade garden.
Jag skulle
kunna berätta om den ökande spänningen som ligger så tätt under ytan,
om osäkerheten inför framtiden, om morgondagen. Allt detta är också miljöförstöring. Vi
formas, vare sig vi vill eller inte. Men det är lugnt nu. Vintern håller oss inomhus. Oron hålls
tillbaka. Jovisst
är det sant. Jag skulle också kunna berätta om allt det som visar framåt,
det som är i morgon, om motstånd, om kultur som får oss att bli hela.
Men det är ändå
det mörka som väger över. Just nu, i alla fall. Du
hör hur tungt jag suckar, Lubbe. Ja, jag är trött. Trots min ungdom.
Vintermörkret
har lagt sig tungt över våra liv. Våra futtiga liv, våra storslagna
liv, våra
sorgfyllda liv, våra av drömmar fyllda liv. Allt det som är vi och som
nu är omslutet
av kall och ylledoftande vinter.
|